Respekt?

Var går egentligen gränserna för respekt? Hörde på radion i morse om invandrarungdomar som intervjuades angående dödsskjutningen av en 19-åring tidigare i somras, alla verkar veta vem som sköt men ingen vill "gola" för polisen. Respekt pratade de om. Respekt för vad? För det kan ju inte vara livet och alla människors lika rätt att existera, eller?

Det berättas lite då och då i media om polisen trakasserier av just invandrarungdomar i förorter, med identitetskontroller och drogkontroller. Det handlar väl också om respekt? När Svensson säger att "det vet man ju vem som håller på med sånt" - ska jag då respektera dem lite extra för att de tror att de är bättre än arbetslösa ungar som ser sin chans att få lite pengar och status och på ett illa valt sätt göra sig ett namn bland andra? Eller ska jag höja min röst och tala om för dem att det är lika vanligt hos våra egna "svenskungar"? Du behöver ju bara ha lite insikt i hur droger förändrar människors ansikten för att kunna se vem som är ren och inte. Och det är definitivt inte en invandrarföreteelse att droga! Eller att tjäna pengar på brottslighet.

Jag bor i ett väldigt invandrartätt område, ett ytterområde i Linköping med ca 8500 invånare, och här märks respektfrågan mycket. Ungdomar som parkerar sina cyklar mitt på gångbanan och anser att gående får väl gå i gräset, ungdomar som blockerar ingången till köpcentrat och tycker att det finns ju fler dörrar eller vuxna människor av alla de nationaliteter och åldrar som anser att jag måste flytta på mig när de kommer gående 4 i bredd på gångarna.

Jag måste ha missat nåt när jag växte upp, det är inte respekt det här handlar om utan snarare trakasserier och förtryck. Om jag kan göra en annan människa illa till mods eller få en annan människa att bli rädd då växer jag själv och kan slå mig för bröstet - Tarzan!

Är det inte meningen att vi i ett (någotsånär) demokratiskt samhälle ska hjälpas åt tillsammans för lika rättigheter och skyldigheter? Att hjälpas åt med barn och ungdomar som behöver ett handtag för att klara sig i livet? Och att visa tillsammans var gränserna går och vad som är acceptabelt och inte?

Inte kan det väl vara så att vi alla, nästan, gnäller över otryggheten på gator och torg och samtidigt vänder andra sidan till så att vi slipper ingripa? Eller att vi automatiskt visar de som avviker att de egentligen har rätt för att vi är för rädda för att stå upp för varandra? För rädda för repressalier och myterna om att man inte längre kan göra upp öga för öga?

Det här låter som en klyscha men vi måste faktiskt hjälpas åt att stoppa förtrycket i skolor och på arbetsplatser, fritidsgårdar och förskolor genom att med fast röst visa var vi står. Om man inte vet var gränsen går kan man heller aldrig respektera en annan människa eller kräva respekt av någon annan!!!!