Gamla vänner och nya (k)liv

Jag sprang på en gammal god vän idag som jag inte har träffat på 4-5 år eller nåt. Sånt är alltid mycket trevligt och vi lyckades väl klara av det mest väsentliga på ca 20 min.... Fy vad man hinner prata om man verkligen vill!

I vilket fall som, så berättade hon att hon hade tagit tag i sitt liv och gjort några smärre förändringar - skilsmässa, flytt och ev nytt jobb på gång - för att på något vis känna att hon fortfarande befann sig mitt i livet och det lät så skönt när hon sa det.

Saker och ting behöver inte vara så dramatiska, ibland räcker det med att bara stanna upp och reflektera över tillvaron. Om man sen väljer att göra det ensam eller ej har mindre betydelse, det viktiga är nog bara att komma fram till ett svar eller en lösning. Jag önskar att alla vågade göra så där ibland. Tänka igenom sin nutid och framtid och någonstans stämma av med sig själv och sina drömmar.

Fast vad jag inte förstår är varför man sätter etikett på det, typ 40-års kris eller liknande. Måste det vara en kris för att man behöver förändring? Kan det inte bara vara sunt förnuft? Eller behöver vi kriser för att våga steget? Något att skylla på så man slipper långrandiga förklaringar? Så man slipper ursäkta sig inför andra?

Ägna några minuter åt att fundera på om det finns något att fundera på....

Kramar!